När alarmet inte startar

Jag hade en lektion idag. Den började klockan 13.00 och ändå lyckades jag försova mig! Igår kväll så satt jag uppe och läste till halv tre, men jag hade ju en grym sovmorgon idag så det var lugnt. Det tyckte inte mitt alarm som av någon anledning dog innan klockan hann bli elva. Jag vaknar alltså och inser att klockan är exakt 13.00. Efter att ha flugit upp ur sängen, sagt massa trevliga saker, försökt ringa till mina gruppkompisar (telefonen var död) så får jag rusa ner till receptionen och be om en taxi. När taxin väl kommer så säger taxichauffören något på lettiska och som jag så klart missuppfattar och tror att han vill ha betalt innan vi åker. Efter ännu mer missförstånd så förstår jag att han vill veta vart han ska köra..   Tillslut så kommer jag i alla fall fram till skolan och då inser jag att jag inte vet vilket klassrum vi är i. Idag skulle vi nämligen vara i ett annat klassrum än det vanliga eftersom vi hade en vikarie. Min telefon är fortfarande död, så jag kan inte ringa någon. Istället så springer jag runt och kollar i varje klassrum, men min klass hittar jag ändå inte. tillslut får jag tag i en lärare som pratar engelska och efter massor med trassel så får jag reda på att min lektion är på en annan våning. När jag äntligen kommer till min lektion så är det 30 minuter kvar och tydligen så gör vi en laboration som jag redan gjort på gymnasiet... Jag fick i alla fall min närvaro godkänd.

Savant syndrom

Jag har just sett klart en liten dokumentär om savanten Daniel Tammet och kände att jag var tvungen att nämna detta sjukt intressanta syndrom här. En "savant" person är någon med speciella färdigheter och ofta kognitiva brister. Den mest välkända är Kim Peek (aka Rainman) som det gjorts en film om. Deras ovanliga förmågor kan vara allt från att vara mänskliga miniräknare till att kunna måla fotoidentiska bilder. Oftast så handlar dock förmågan om att ha ett perfekt minne, till priset av olika mentala handikapp. Dokumentären jag såg på handlade dock mannen Daniel Tammet som till skillnad från de vanliga svanterna inte hade någon form av mentalt handikapp. Han var helt enkelt en någorlunda vanlig person med ovanliga egenskaper. Under klippet så räknade han bland annat upp de första 22500 siffrorna i Pi, lärde sig ett nytt språk på 7 dagar. Han var vid vissa tillfällen snabbare och mer exakt än vanliga datorer.

Hela syndromet är så fascinerande eftersom att våra hjärnor verkar ha förmågan att kunna memorera så exakt som savanterna, bara att vi inte kan använda den. Det skulle vara helt okej att kunna läsa igenom min anatomibok en gång och sedan kunna skriva slut-tentan, men tyvärr så är det ju inte så enkelt. Däremot så ska jag kanske vara tacksam att jag är "normal". Rainman går nästan vilse i sitt eget rum om han inte har någon som hjälper honom.

Youtube - The boy with the incredible brain

Daniel Tammet. Sinnessjukt häftig person

Guitar-face

Jag satt nyss och kollade på ett videoklipp där de testade "gitarrpedaler" (för den som nu vet vad det är).  En av kommentarerna under klippet tyckte jag träffade helt rätt i diskussionen om man ska ha en pedal eller inte.

"A pedal isn't worth anything if it doesn't make you look like you're taking a shit while playing it"

Det är helt förståeligt att känslorna kan välla över när du står på scenen och spelar ett mäktigt solo, men oftast ser det ju bara överdrivet när någon bluesgrabb fyrar av en ynka ton på gitarren och sen grimaserar mer än vad Jim Carrey gör under en hel film.
Det var allt jag hade att säga.

That feeling.

Internationella mansdagen

Idag är det tydligen den internationella mansdagen. Jag undrar hur många som är ute på gatorna och demonstrerar för männens rättigheter...

Stereotyp 3000

30 dagar kvar

Som titeln säger så är det bara 30 dagar kvar tills jag är hemma i Sverige. Det kommer vara otroligt skönt att få komma hem och träffa familjen och alla vänner. Tyvärr så kan jag bara vara hemma i två veckor och jag misstänker att de veckorna kommer spenderas med alla kompisar. Istället för att vila ut mig, så kommer jag nog vara rätt slut efter jullovet. När jag nu sitter och tänker på hur det kommer vara att komma hem igen så blir jag helt uppspelt. Det finns så mycket jag längtar till. Det första som jag ser fram emot är att kliva av planet, hitta pappa på flygplatsen och bara ta bilen hem i mörkret. Det andra är väl att komma hem till vårt hus, se vår katt komma skuttandes i snön, träffa resten av familjen och kunna insupa hela julstämningen hemma. Det sista som jag också längtar till är att träffa en viss vän och   bara kunna ta bilen någonstans. Förmodligen så blir jullovet det mest uppskattade på länge.

Dessa känslor är så klart fantastiskt att känna, men samtidigt får man inte drunkna i dem. Nu när jag väl suttit och skrivit om det så har jag nästan glömt bort att jag faktiskt sitter 640 kilometer hemifrån och har massor att göra innan jag kan åka hem. Det är okej att njuta lite av sin hemlängtan, men den får inte gå överstyr. En av tyskarna här åkte hem en helg för att hon längtade efter sin kille. Konsekvenserna blev att hon fick massor extra arbete att göra eftersom hon missade en vecka. Själv så får jag väl sätta på lite musik och låtsats att jag är hemma. Det är ju ändå tanken som räknas.

Pink Floyd -Wish You Were Here (Live)

Glad

Dissekering!

Kom förresten på att jag glömt av att nämna dissekeringen vi gjorde i veckan. Egentligen var det inget speciellt, men det är något som jag och antagligen de flesta halvt som halvt ser fram emot. Alla funderar nog på hur det är att se en död människa. Ärligt talat så känns det verkligen inget speciellt, vilket kanske är det obehagliga. När vi dissekerade så gick vi ner i en källare och i ett litet rum där nere låg en zombie på ett bord. Såg mer ut som en mumie än en människa. Först var alla lite uppspelta, men efter att vi stått och skinnat kroppen i 45 minuter så kände man sig mest trött. Hur som helst så har vi i alla fall dissekerat en gång och vet hur det känns, även om jag tror det är helt annorlunda med en "färsk" kropp (hur sjukt nu det låter).

Här ligger Pär-Johan och sover.

Hårda tag

Om jag har förstått rätt så har universitet vanligtvis stora tentor i slutet av terminerna, men inga småprov under själva terminen. Vilket känns båda bra och dåligt, eftersom det skulle vara trist att ryka på slutexamen av att du har en dålig dag.

Här på Riga Stradins University har vi utöver stora tentor i slutet av varje termin även massor av mindre  prov under terminen som vi måste göra. Det är detta som leder till att vi har så mycket att läsa här. Problemet med dessa "mindre" prov är att man bara har två chanser på sig att klara dem. Därefter är det bara att bita i det sura äpplet och gå om ett halvår (med bara en lektion i veckan). Lägg sen till terminsavgiften på runt 40 000 kronor och det där äpplet förvandlas till en citron.

Lyckligtvis har inte jag underkänts på något prov än så länge, men det har varit tillfällen då jag tvivlat på om jag skulle godkännas. Förra veckan så gjorde jag ett sådant prov som kändes riktigt dåligt. När läraren enligt rykten även skulle vara sträng så var jag helt inställd på att få göra om provet. Den där känslan att du bara har en chans på dig att lyckas är inte kul. Känslan att du kommer få gå om en halvår om du misslyckas är hemsk. I fredags visade det sig att jag faktiskt klarade provet, vilket verkligen kändes som en befrielse, eftersom jag nu slipper läsa som en tok inför något om-prov. Ändå är det stressigt att känna hur ett litet prov kan ha så stor betydelse.

Inläggsbrist

Innan jag började läsa här i Riga så läste jag en grabbs blogg om hur han tyckte det var här osv. Han började precis som jag att skriva med tanken att ens nära och kära skulle kunna läsa hur det gick för honom borta i Riga. Sakta men säkert så blev dock inläggen mindre och mindre per månad och hela tiden kom ursäkten att han hade för mycket att läsa. "Pffth" tänkte jag. Hur svårt kan det vara att skriva något litet varje vecka? 

Nu sitter jag i exakt samma situation och har faktiskt full förståelse för hans ursäkter. Jag orkar helt enkelt inte skriva något inlägg när jag kommer hem. Det tar tid och jag kan göra något bättre istället. Nu har jag dock en någorlunda "ledig" vecka framöver, så jag tänkte försöka hinna med att berätta lite mer av vad som hänt. 

För det första så har tempot ökat. Vi har alltid ett prov varje vecka att läsa på, och de sista kurserna har börjat. Dessutom så har vi alltid något att läsa på inför anatomin varje onsdag. Vi har förresten börjat läsa på musklerna i kroppen, vilket känns skönt. Bilderna i böckerna har äntligen fått lite färg, och vi slipper hålla på med alla trassliga delar i huvudet. Dock så ska vi lära oss runt 600 olika muskler inom 6 veckor. Hur det ska gå till blir intressant att se. 

Det är fortfarande höst här och den hög snö som föll för någon månad sen försvann på någon vecka. Själv känner jag att det ändå kommer bli kul med snö. Hemma jul-pyntas det för fullt och i december så känns det bara fel om det inte finns någon snö.  

En vanlig kväll i Riga. Anatomi och äckligt godis. 

Politik 3000

Idag är det val i USA och jag hittade en trevlig bild som sammanfattar min syn på politik i allmänhet.

Family reunion!

Min familj har varit på besök här i Riga under de senaste två dagarna, mest för att skeppa över mer saker till mig. De hade med sig så mycket saker att det kändes som julafton, bara att jag fick alla paketen. Mitt hotellrum som jag fortfarande bor i har alltså fått ännu mindre utrymma att röra sig på. Tyvärr så var de tvungna att åka hem igen i kväll, men det var fortfarande väldigt (väldigt) skönt att få träffa dem igen. Att de skulle komma hit har varit något jag längtat till, både för att äntligen få träffa familjen, men också för att mötet även markerar att halva terminen är klar. När vi väl möttes så kändes det lustigt nog inte alls som att vi varit frånskilda i två månader, det var mer som om jag bara varit borta några dagar och nu satt hemma och åt middag igen. Efter att de försvann igen så kändes det lite ensamt att gå tillbaka till hotellrummet. Nästa gång jag ser dem kommer vara vid julafton, så det är nästa punkt att längta till.

Borta bra men hemma bäst.

Ettusenfemhundra strukturer senare

Tjohopp!
I onsdags skrev jag det första "stora" provet i anatomi. Hur det går vet jag inte och det kommer jag inte heller få veta förrän om två veckor. Det varit monstruöst mycket läsande inför anatomin så därför räknade jag nyss ut hur mycket vi egentligen skulle kunna till provet. Sammanlagt blev det runt 1500 (!?) olika punkter och strukturer som vi skulle kunna namnge och peka ut på ett skelett. Om jag nu bara klarar det här provet så kommer jag kunna lägga benen bakom mig (eller på ryggen, haha), vilket skulle vara väldigt skönt. Till nästa onsdag fick vi nu läxan att lära oss alla muskler i ansiktet och nacken, så tempot verkar inte minska förrän vi åker på jullov.

Bara att kämpa vidare.